Ensamheten....
Sällan har livet känts mer ensamt än just nu.
Jag trodde jag skulle finna kärleken, att jag äntligen skulle få ta del av tvåsamheten och känna den där underbara kärleken som det står om i romaner.
Jag var så säker. En dag dök tanken bara upp och den kändes så naturlig och självklar.
Men, faktum kvarstår. Jag är fortfarande ensam, mer än någonsin. Jag strövar omkring på ostadig mark och försöker undvika att trampa på minor och den sköra isen som håller mig uppe.
Av lyckan och kärleken blev ingenting. Jag tappade bort något jag i verkligheten aldrig hittat. Jag såg bara skymten av den, och jag uppskattade vad jag såg. Fast jag vet att det egentligen inte var kärleken jag såg, det var bara min dröm om kärleken. Ett rosaskimrande luftslott som skulle raseras om någon annan än jag så mycket som andades på det. Men........det var min dröm, den fulländade och ultimata drömmen. Det gör så ont att vakna upp i verkligheten, att se sanningen i vitöga.
Vi väljer att älska, inte att upphöra älska
-Okänd
